Kroppen och själen är en funktionell enhet. Som små barn lärde vi oss lätt, med lust och glädje. Vi utforskade världen. Ett litet barn rör sig fritt och spontant. Från början kan vi varken krypa eller gå men genom att utforska vår kropp utvecklar vi våra möjligheter. Vi lär oss genom att prova oss fram.

Sedan placeras vi i en skola och lär oss sitta still. Stress och överkrav skapar spänningar i kroppen. När vi är rädda skjuter vi fram axlarna, drar ner huvudet och slutar andas. Det är en biologisk reflex, vi drar ihop oss för att skydda kroppens känsligaste delar. Står vi inför ett hot som tror att vi kan klara av, spänner vi istället ut bröstet och sträcker benen, som i givakt. Gör vi ofta såhär får vi ett rörelsemönster som inte är funktionellt. Muskler motarbetar varandra och skapar spänning och smärta. Denna muskulära obalans kan t ex medföra “låsningar” i kotpelaren.

Ett ensidigt rörelsemönster som överbelastar vissa delar av kroppen och rörelseapparaten ger problem. Kroppen försöker tala om för oss att den behöver omväxling, men vi lär oss inte att lyssna till signalerna. Den ökade stressen i samhället gör att vi i ännu mindre utsträckning tar hänsyn till vad kroppen signalerar. Muskelsmärta kan vara ett sätt för kroppen att påkalla uppmärksamhet. Ingen vill ha ont men det är inte så lätt att veta hur man ska bära sig åt för att slippa.

Genom att lära sig lyssna till dessa signaler kan vi skapa förutsättningar som kroppen behöver för att självläka. Det verkar som om vi är mer medvetna om bilens funktion och behov än av hur vår kropp fungerar och hur vi använder den. Detta är ju anmärkningsvärt då vi ju bär omkring på vår kropp hela livet och dessutom kräver att den ska fungera felfritt. På samma sätt som barnet kan vi också i vuxen ålder lära nytt.

Feldenkrais®pedagogiken, en form av kroppsmedvetandeträning, visar hur vi kan röra oss så att vi blir mjukare, andas friare, mår bättre och får smärtan att lindras. Den hjälper mot besvär har med musklerna och rörelseapparaten att göra. Metoden kan inte ta bort skadan. Men genom att lära sig nya rörelsevägar, kan skadans betydelse minska. Det är en process som ibland kan ta tid.

Moshe Feldenkrais, pedagogikens grundare, var fysiker och vetenskapsman. Han hade bl a svart bälte i judo. En knäskada gjorde att han började experimentera med sig själv. Han upptäckte att han ibland var symtomfri och ibland hade ont. Ganska snart kom han underfund med att det hade att göra med hur han använde kroppen då han gick. Detta blev grunden till metodens utveckling. Han rekonstruerade över 2000 lektioner under sin livstid. De sista åren samlades fler och fler anhängare runt honom. Det är dessa som nu åker världen runt för att undervisa i metoden.

.

När spänningen i en muskel är förhöjd, beror det på en signal från nervsystemet. När vi lär oss ett nytt rörelsemönster, förändrar vi också de neurologiska signalerna till våra muskler. Omedvetenhet förvandlas till medvetenhet. Detta ställer stora krav på uppmärksamhet, personligt engagemang i de egna problemen och eget ansvarstagande. Det handlar om att skapa stor medvetenhet och förbättra koordination och kroppskontroll oavsett utgångsläge, vilket kan vara en svårt handikappad människa eller en professionell golfspelare.

Feldenkrais®pedagogiken består av två delar. Den ena kallas funktionell integrering eller FI. Den används individuellt. Här tittar pedagogen på personens, elevens, sätt att röra sig, gå, sätta sig eller lyfta en arm för att se om rörelserna samverkar eller inte. Att lyfta en arm samtidigt som man böjer ryggen neråt verkar naturligtvis jobbigare, än att samtidigt titta upp mot taket. Ändå är det inte ovanligt att människor har den sortens motstridiga rörelser. Därefter gör pedagogen med sina händer via koncentrerade beröringar eleven uppmärksam på olika delar av kroppen och för att öka medvetenheten om dem. Eleven leds långsamt fram till att hitta nya rörelsemönster och gör nya upptäckter om sig själv. På så vis förändras också vår självbild.

Den andra delen av pedagogiken kallas medvetenhet genom rörelse (på engelska: Awareness Through Movement), som förkortas ATM även på svenska. Här lär man sig vissa rörelseteman. Varje lektion har sitt eget syfte att åstadkomma en positiv funktionsförändring hos eleven. Denna del lämpar sig speciellt bra för grupp. Oftast ligger eleverna på en matta på golvet och rör sig efter pedagogens verbala instruktioner. I liggande är nervsystemet inte lika upptaget av upprätthållningsstimuli och är därmed mer mottagligt för nya sinnesintryck. Rörelserna är enkla, behagliga och grundläggande samt syftar till att skapa nya inlärningsmönster I centrala nervsystemet. Metoden betonar skelettets bärande funktion och kan därmed frigöra muskulaturen vars huvudsakliga uppgift är att ombesörja rörelse dvs ändra kroppens läge.

Förfiningen av koordinationen sker genom att nervsystemet känner skillnaden på den rörelse som tar oss till målet med mer ansträngning och den som gör det med mindre ansträngning. Nervsystemet år programmerat att välja den rörelse som skapar minsta möjligt påfrestning med minsta möjliga energiförbrukning. Härigenom förbättras rörelseförmågan, det omöjliga blir möjligt och det svåra lätt. ATM – övningarna syftar till att vi ska uppnå just det där. Alla överflödiga rörelser, som hindrar, stör eller motverkar aktiviteten ska avlägsnas. Även andningen och dess rytm fokuseras under övningarna. Efteråt känner man sig behagligt trött och avspänd. Endast personer med psykotiska tillstånd avråds från metoden.

METODEN ÄR FRAMGÅNGSRIK VID:

 

Friskvård; förebygger skador

Sport   t ex golf, tennis, löpning

Konstnärlig verksamhet t ex dans, sång och teater

Stelhet efter sträckningar

Rygg- och nackproblem

Fibromyalgi, whiplash

Stressrelaterade besvär

Neurologiska tillstånd t ex stroke